DET NYA SAMHÄLLET 9. En vetenskaplig skandal, del 2

             Veckobladet 2012-05-25

På uppdrag av det amerikanska energidepartementet utfördes i juli 1989  vid MIT Plasma and Fusion Center ett experiment för att undersöka om det resultat med överskottsenergi (p.g.a. kall fusion) som professorerna Fleischmann och Pons erhållit vid sina försök, kunde reproduceras. Resultatet bedömdes som negativt men när flygingenjören Eugene Mallowe, PR-ansvarig vid MIT, 1991 fått ta del av protokollen från detta försök ifrågasatte han denna slutsats.

De aktuella experimenten innebär att man mäter temperaturen i en elektrolyt där vätskan  antingen är vanligt vatten H2O eller tungt vatten D2O (fig.) Katoderna är av palladium som jämte titanium och nickel hör till de metaller som har benägenhet att absorbera väte i sin yta. Kurvorna till vänster är daterade 13 juli då försöken avslutades. Nollinjerna motsvarar den temperatur som orsakats av tillförd energi (el). Värden över nollinjen tyder på överskottsenergi som endast kan förklaras av en kärnreaktion. I den övre kurvan med vanligt vatten ligger temperaturen i snitt i höjd med nollinjen. I den nedre kurvan med tungt vatten ligger kurvan för det mesta över nollinjen tydande på att överskottsenergi erhållits.

Kurvorna till höger är daterade den 13 juli men är från samma försök som de till vänster. Dock har kurvorna redigerats så tillvida att ett genomsnitt av uppmätta värden under varje timme representeras av en punkt.

Kurvorna till höger har samma mönster som de till vänster men i den nedre högra ligger nu värdena i genomsnitt på nollinjen. Där finns inte längre några tecken på överskottsenergi. Enligt Eugene Mallowe var enda förklaringen till detta att man manipulerat mätvärdena och sänkt hela temperaturkurvan till nollinjen för att kunna presentera ett negativt resultat av kontrollförsöket. Det var kurvorna till höger som fanns med i rapporten till energidepartementet och i den artikel som publicerades från MIT Plasma and Fusion Center. Mallowe ville att man inom MIT skulle göra en intern utredning av hur kontrollförsöket hade bedömts men trots att han fick stöd av oberoende forskare fick han inte gehör för detta från ledande forskare vid PFC. Djupt besviken på sin Alma mater lämnade Mallowe sin tjänst vid MIT och kom sedan att verka som vetenskaplig journalist.

Tio år efter Fleischmanns och Pons försök med kall fusion redogjorde Mallowe för sina iakttagelser i en artikel i tidskriften “Infinite Energy”  med rubriken ”MIT and Cold Fusion: A Special Report”. Sedan 2003 är denna artikel tilllgänglig på nätet.

MIT-pamparna kan förmodligen sova lugnt så länge det inte finns någon vetenskaplig förklaring till det energiöverskott som erhållits vid försök av typen kall fusion och så länge det på marknaden inte finns någon reaktor som bevisligen levererar överskottsenergi som är möjlig att utnyttja praktiskt och ekonomiskt. Men den dag Mario Rossi eller någon av hans konkurrenter levererar vad de mer eller mindre lovat, en fungerande reaktor baserad på kall fusion, LENR, LANR eller någon annan benämning på samma process, då blir läget ett annat. Då kan de ledande forskarna vid MIT Plasma and Fusion Center anklagas för att avsiktligt ha försenat forskning och utveckling av en ny energikälla och för att avsiktligt ha lämnat vilseledande uppgifter i en rapport till en federal myndighet, något som brukar bestraffas med fängelse.

DET NYA SAMHÄLLET 8 En vetenskaplig skandal

                                                                                                     Veckobladet den 10 maj 2012
Två professorer I elektrokemi, engelsmannen Martin Fleischmann och amerikanen Stanley Pons, gav en presskonferens i universitetet i Utah den 23 mars 1989. Efter många års experimenterande hade de lyckats åstadkomma något som skulle kunna bli en helt ny energikälla. De hade sammanfört tungt väte med metallen palladium i en elektrolyt och efter måttlig uppvärmning fått en reaktion med ett överskott av energi i form av värme. Ett överskott som inte kunde förklaras av en kemisk process utan måste ha orsakats av en kärnreaktion. Sammansättningen av restprodukter vid experimentet stödde också ett sådant antagande. Det verkade sålunda som om de båda forskarna åstadkommit det som kallas kall fusion, något som egentligen ur teoretisk synpunkt inte är möjligt enligt de fysikaliska lagar som uttrycks i Standardteori för elementarpartiklar.

I solen bildas energi genom partikelfusion men det krävs temperaturer på miljontals grader. Sedan 60 år har man i laboratorier på jorden försökt imitera solprocessen.Trots att det satsats hundratals miljarder dollar på experimenten har ännu inte ett enda watt överskottsenergi erhållits.

Fleischmanns och Pons (F&P) rapport blev snabbt en världsnyhet. Bara 12 timmar efter presskonferensen gick tankfartyget Exxon Valdez på grund utanför Alaskas västkust och orsakade en av historiens största miljökatastrofer. En påminnelse om vårt beroende av den smutsiga oljan. Katastrofen i Chernobyl 1986 var också i färskt minne. En ny, ren och näst intill outsinlig  energikälla väckte stora förväntningar. Tidskrifter med stor spridning som Time Magazine och NewsWeek hade ”cover stories” om kall fusion. I många laboratorier runtom i världen försökte man reproducera de offentliggjorda experimenten. För somliga gick det bra, andra misslyckades.

Det internationella etablissemanget inom atomfysik var till en början avvaktande. ”Intressant” var den vanligaste kommentaren. Men efterhand blev tongångarna alltmer skeptiska. Inte minst gällde det ett av de ledande institutionerna på området – Massachusetts Institute of Technology, MIT. Forskarna vid ”MIT Plasma and Fusion Center” (PFC) hade sedan årtionden fått stora anslag för sin forskning på ”het fusion”. De ifrågasatte nu F&Ps slutsatser bland annat för att det saknades vetenskaplig förklaring och att det uppenbarligen var svårt att reproducera resultaten. En del gick så långt att de antydde att det hela var ett enda bedrägeri. Dåvarande  direktören för PFC, professor Ronald R. Parker använde i en intervju med Boston Herald uttryck som ”scientific schlock” och ”maybe fraud”.

Då frågan fått så stor uppmärksamhet fann den amerikanska regeringen för gott att agera. Energidepartementet uppdrog åt MIT Plasma and Fusion Center att göra ett kontrollförsök i enlighet med F&Ps beskrivning. Ett sådant experiment utfördes också den 10 juli 1989 och gav ett negativt resultat, d.v.s. någon överskottsenergi erhölls inte. Resultatet av detta experiment vägde tungt i den rapport som energidepartementet presenterade hösten 1989 där man avfärdade kall fusion som en möjlig energikälla. Ett annat dråpslag mot F&P kom när redaktionerna för de ansedda vetenskapliga tidskrifterna Nature och Science ställde sig på skeptikernas sida. Etablissemmangets dom kom att färga medierapporteringen. Fleischmannn och Pons kom att framstå som två misslyckade figurer, kanske också skojare. Begreppet kall fusion blev tabu i vetenskapliga kretsar. I en artikel i DN nyligen buntade en svensk fysikprofessor ihop kall fusion med evighetsmaskiner och slagrutor som exempel  på ”dålig vetenskap”. Det amerikanska patentverket förbjöds att godkänna patentansökningar inom området kall fusion. Även om sökanden kallar processen ”low energy nuclear reaction” – LENR, som nu allmänt används av forskare på området.

Alla forskare vid MIT var inte lika negativa till F&P. Till undantagen hörde de unga professorerna Peter L. Hagelstein och Keith H. Johnson. De trodde att det fanns en stor energipotential i metoden och fortsatte med sådana försök trots uteblivna anslag.

Vid tidpunkten för den beramade presskonferensen var en ung man vid namn Eugene F. Mallowe anställd vid MIT som ”Chief science writer” vid institutets nyhetsavdelning och därmed ansvarig för public relations. Mallowe var utexaminerad vid MIT i aeronautik. Till hans uppgifter i det aktuella sammanhanget hörde att informera media och allmänhet om de synpunkter forskarna vid MIT hade på kall fusion. Trots att han inte hade specialkunskaper i atomfysik hade han från början varit kritisk mot hur ledande forskare vid MIT hade agerat när det gällde F&P. Han misstänkte att forskarna vid PFC var rädda för att en satsning på kall fusion skulle gå ut över deras egna anslag för het fusion och därför var angelägna om att skapa en negativ bild av kall fusion.

Den 19 januari 1991 får Mallowe tillgång till protokollen från det kontrollförsök som utfördes vid PFC den 10 juli 1989. Han fann då till sin förvåning att det som beskrivits som ett negativt experiment i själva verket gett energiöverskott i enlighet med F&P. Genom att manipulera mätvärdena hade man eliminerat ett hot mot den egna institutionens ekonomi. Hur detta gick till beskrivs i ett kommande nummer.

 

Det nya samhället 7. Alkemisten i Tomegränd

Veckobladet 2012-04-13

Ur eCat-bloggosfären har jag inhämtat att en svensk vid namn J.Tandberg år 1927 lämnat in en patentansökan för en process där han sammanfört väte och palladium under tryck och därvid erhållit helium och ett överskott av energi i form av värme. Med andra ord hade han åstadkommit en kall fusion. De enda tandbergare jag kände till var en bandspelare och en boxare som förlorade en titelmatch mot Joe Walcott någon gång på fyrtiotalet. Men tack vare Gunnar Sandins formidabla minnesbank vet jag nu vem denna J.Tandberg var. Eftersom han växte upp och studerade i Lund är han säkert bekant för många av Veckobladets läsare.

John Gudmund Tandberg föddes 1896 i Norderhov i Norge. Fadern var den norske lantbrukaren Gudmund Tandberg och modern var den lundensiska fotopionjären Lina Jonn. Då Tandbergs mor dog bara några veckor efter hans födelse sändes han av fadern 1897 till Lund för att uppfostras av sina ogifta mostrar Maria, Erika och Hanna. De tre kvinnorna var både konstnärliga och för tiden radikalt lagda, varför John kom att växa upp i en relativt okonventionell miljö. Kontakten med fadern (som dog när sonen var 12) var mer sporadisk.

John Tandbergs forskningsintresse väcktes tidigt. Redan under tonåren hade han en eget kemilaboratorium i gårdshuset till familjens fastighet vid St. Tomegatan. Efter studentexamen valde han dock fysik för sina fortsatta studier och forskning. På Physicum i Lund fick han den blivande nobelpristagaren i fysik Manne Siegbahn som lärare och handledare. John var framgångsrik i sina studier och i sin forskning men han deltog också med liv och lust i studentlivet i Lund. Att han var en stor humorist omvittnas i Fredrik Tersmedens bok ”Humor i Lund”. Efter fil.lic. 1920 fick John en befattning som amanuens på Physicum.

År 1925 gifte sig John Tandberg med Cecilia Böös, dotter till Erik Böös, stadskomminister i Lund och hovpredikant, och Gerda Lindahl. Samma år blev John Tandberg ombedd av Electrolux att komma till Stockholm och ge synpunkter på det arbete som gjordes där för att omsätta von Platen-Munters kylningsuppfinning till en kommersiell produkt – ett kylskåp. Möjligen hade man haft problem med korrosion, ett område där Tandberg gjort viktiga forskningsinsatser. Ett besök i Stockholm planerat för ett par veckor kom att vara 37 år. Under resten av sitt yrkesverksamma liv var John Tandberg knuten till Electrolux. Han kände sig emellertid hela tiden som lundensare, hade kvar sin bostad i Lund och gjorde ofta hembesök. Efter pensioneringen flyttade han tillbaka till Lund.

En viktig anledning till att Tandberg valde att stanna kvar i Stockholm kan ha varit att Axel Wenner-Gren garanterade honom 200 000 kronor om året i bidrag till personlig forskning som han kunde bedriva i företagets lokaler parallellt med arbetet för Electrolux. Det gav honom möjlighet att fördjupa sig i partikelfysik och strålning. Han hade inspirerats av de resultat som uppnåtts av två tyska kemister – Fritz Paneth och Kurt Peters – som studerat absorption av väte i metallen palladium och sett anomal energibildning. Han arbetade på att förbättra deras resultat och det utmynnade bland annat i det till synes lyckade experimentet att slå samman väteatomer till helium med onormal energiutveckling i form av värme. Tandberg sökte patent på detta 1927. Patentansökan avslogs emellertid med motiveringen att det inte framgick hur någon annan forskare skulle kunna nå samma resultat med ledning av den försöksbeskrivning som fanns i ansökan. Man ifrågasatte sålunda reproducerbarheten av Tandbergs experimentresultat. Betydde detta att det svenska Patentverkets kortsynthet berövat mänskligheten möjligheten att redan då få tillgång till en energikälla som kan visa sig vara överlägsen fossil energi och fissionskraft både när det gäller tillgänglighet, miljöeffekter och kostnad? Det skulle dröja mer än ett halvsekel innan sådana förhoppningar tändes igen. Och då vid en presskonferens i Salt Lake City den 23 mars 1989. Mer om det i kommande nummer.

Det nya samhället 6. Kall fusion – löfte eller hot?

När jag slutade skriva om Peak Oil för att ägna mig åt det nya samhälle som skall växa fram ur ruinerna av det nuvarande när oljan blir för dyr, så var det ett energisnålt samhälle jag tänkte mig. Det är inte så säkert längre att det måste bli så. Det börjar bli alltmer uppenbart att det som kallas ”kall fusion” eller LENR (Low Energy Nuclear Reaction) kan bli en ”game changer” på energiområdet. Under ett tjugotal år har hundratals forskare lyckats få ett litet överskott av energi vid experiment med kall fusion. Mario Rossi var med sin eCat den första att producera så mycket överskott att tekniken kan utnyttjas kommersiellt. På en del tillförd energi får Rossi ut 6 delar energi i  form av värme. I sin reaktor sammanför Rossi nickel, vätgas och en katalysator som är hemlig. Enligt Rossi kan 1 gram nickel ge energi motsvarande 100 kg olja. Skeptikerna på området är dock inte övertygade om att Rossis teknik fungerar som han säger. Bland annat för att kall fusion inte anses möjlig enligt Standardteorin för elementarpartiklar. Att Rossi ändå är på rätt spår stöds av att han nu fått konkurrenter. Det grekiska företaget Defkalion samarbetade med Rossi under våren 2011 men kontakten bröts i somras efter en konflikt. Defkalion presenterar nu sin egen eCat.  Man säger att man visserligen vet vad Rossi har i sin reaktor men man har utvecklat en egen linje som gett upp till 30 gånger insatt energi och temperaturer upp till 650 gr.C vilket möjliggör elproduktion. Defkalion kallar sin reaktor Hyperion och har inbjudit intresserade forskare och företag att komma och göra oberoende tester. Det grekiska företaget räknar inte med att tillverka reaktorerna utan bara sälja licenser för tillverkning.

Från Boston kom häromdagen en rapport att det i samband med en snabbkurs i kall fusion vid MIT gjorts ett fusionsexperiment där man man fått ett överskott av energi, tio gånger den insatta. Kursen leddes av professor Peter Hagelstein och experimentator var dr. Mitchell Swartz.

Dett är förstås dåliga nyheter för Mario Rossi men en bekräftelse på att kall fusion eller LENR är på riktigt och inte bara en myt. Man kan förstå varför Rossi sett det så viktigt att snabbt komma ut med en massproducerad billig reaktor innan konkurrenterna hinner före.

I Barack Obamas tal ”State of the Union” i januari drog han en lans för alternativ energi och bland annat sa han att ”det amerikanska försvarsdepartementet, världens största energikonsument, kommer att ge ett av de största bidragen i historien till ren energi när marinen inhandlar tillräcklig kapacitet för att försörja en halv miljon hushåll med elektricitet”.  Obama sa inte vilken energikälla det rörde sig om men eCat-bloggarna läser mellan raderna att Obama blivit ”briefad” om kall fusion och kommer att utnyttja det i valrörelsen inför presidentvalet. Men hittills är det bara republikanska politiker som förespråkat kall fusion.

Vad händer om vi får oändliga mängder billig, ren energi i en värld där vi när det gäller förnyelsebara resurser av alla slag globalt redan konsumerar uppskattningsvis 25 procent mer än naturen kan reproducera och restprodukterna av mänsklig aktivitet överskrider vad naturen kan hantera?

Veckobladet 2012-02-03

Det nya samhället 5. Ojämlikhet och luftkonditionering

Veckobladet 2012-01-20

I dag hyllar jag en turk som sett ljuset. Kemal Dervis verkade tidigare i Världsbanken och är nu vice president i den aktade tankesmedjan Brooking´s i Washington.

Kemal Dervis

I en artikel i ”Project Syndicate” säger Dervis att den ökande ekonomiska ojämlikheten i alla länder är en viktig orsak till den finansiella krisen. När lönerna inte räcker till för allt som produceras blir det ingen ekonomisk tillväxt om inte många – individer och stater – ”lever över sina förhållanden” och konsumerar för lånade pengar. Följden blir ackumulation av obetalbara skulder och finanskris.

I en rapport inför årets Världsekonomiskt Forums möte i Davos senare i januari har experter gjort en bedömning av 50 olika risker inom ekonomi, miljö, geopolitik, samhälle och  teknik (DN 120112). Där bedöms ett omfattande finansiellt sammanbrott som den farligaste risken som dock inte bedöms vara så stor. ”Troligast är i stället att inkomstklyftorna ökar kraftigt, vilket leder till växande sociala spänningar”. Att det skulle föreligga något samband mellan dessa två risker antyds dock inte. Men där vet Veckobladets läsare numera bättre.

Jag har länge väntat på att någon ekonomisk auktoritet skulle hävda att ökad ekonomisk jämlikhet skulle kunna vara en lösning på den ekonomiska krisen. Och äntligen har det hänt. Inte oväntat är det Joseph Stiglitz i en artikel i Project Syndicate som också plublicerats i den engelska tidningen Guardian (12.1). Efter att ha gjort en dyster prognos för världsekonomin under 2012 säger att det också finns goda nyheter. Att ta itu med de långsiktiga problemet med global temperaturstegring skulle minska de kortsiktiga problemen. En mera progressiv beskattning innebärande  en omfördelning av inkomst från toppen till mitten och botten skulle minska ojämlikheten och öka sysselsättningen genom ökad total efterfrågan. Högre skatter på de rikaste skulle skapa resurser för att satsa på investeringar som syftar till att motverka klimathotet.

Tyvärr, säger Stiglitz, är en sådan politik otänkbar på båda sidor av Atlanten, särskilt i USA. I stället blir det en politik som innebär ekonomisk åtstramning med ökande ekonomisk ojämlikhet och tuffare regler för bankernas utlåning. Sammantaget betyder det recession och - läge för den vänster i Europa som tyvärr är svag och splittrad, och saknar idéer som kan lyfta. Men det ska vi ändra på. Hur? Jag börjar med att skriva ett brev till Jonas Sjöstedt om den makroekonomiska betydelsen av ekonomisk ojämlikhet. Vad gör du?

När det gäller eCat har fortfarande ingen köpare/användare framträtt offentligt och redovisat hur apparaten  fungerar men Mario Rossi ångar på. I höst skall han tillverka och distribuera en miljon 10-20 kW eCat Home. De skall ge värme och luftkonditionering och vara förberedda (retrofitted) för elproduktion när den tekniken blir klar. Priset har sänkts till 1 000 – 1 500 dollar. Rossi har etablerat samarbete med det amerikanska företaget ”National Instruments” som också är leverantör av utrustning till Cern-laboratoriet. Robotar kommer att tillverka eCat Home.

Det nya samhället 4. Eurokrisen. Vilka skulder?

Veckobladet 2011-12-16

Det kan ha börjat med att president Bill Clinton fick en lysande idé. I stället för att staten lånar pengar för att satsa på sociala projekt och stimulera efterfrågan så skulle man kunna uppmuntra medborgarna att låna själva för att höja sin levnadsstandard.

Under de sista åren av sin presidenttid hade Bill Clinton medelst ekonomisk åtstramning lyckats balansera USA:s statsbudget för första gången sedan 1970-talet. Men inför IT-bubblans väntade kollaps måste någonting göras för att vidmakthålla efterfrågan och skapa tillväxt. Och då kunde den här idén nog fungera. Det började med att Clinton med hjälp av tre republikaner 1999 fick kongressen att upphäva Glass-Steagall Act från 1933 som haft som syfte att förhindra banker från vidlyftig utlåning och spekulation.

Full title	An act to provide for the safer and more effective use of the assets of banks, to regulate interbank control, to prevent the undue diversion of funds into speculative operations, and for other purposes.
Colloquial name(s)	Banking Act of 1933 Glass–Steagall Act
Enacted by the	73rd United States Congress
Effective	June 16, 1933

Sedan sänkte Federal Reserve räntan och folk uppmanades att bli egnahemsägare även om man inte egentligen hade råd till det.  George W. Bush följde samma linje. En låginkomsttagare skulle kunna få låna 105% av husets värde eftersom värdet ändå efterhand skulle öka. Och folk lånade och köpte hus och lånade ännu mer när huset steg i värde. Amerikanska hushåll  konsumerade för 110% av inkomsten och ekonomin blomstrade i USA och i världen.  Tills bubblan brast 2007 och staten fick gå in och rädda banker som blivit ”too big to fail”.

Allt detta är välbekant för dem som läst tidningar. Men man kan undra vad som hänt om den amerikanska medelklassen haft 10% högre inkomster att konsumera för. Inte orealistiskt med tanke på att de inte haft någon nämnvärd reallöneökning under 20 år då nästan hela vinsten av produktivitetsökning  gått till de rikaste 1%. Förmodligen hade ekonomin blomstrat på samma sätt och bostadsbubblan spruckit. Men då inte med samma drastiska följder för världsekonomin.

I USA och EU-regionen har löneandelen av förädlingsvärdena i industrierna till följd av globaliseringen minskat till omkring 65%. En löneökning med 10% skulle öka andelen till 72% och medföra en motsvarande ökning av efterfrågan.

Ojämlikhetsgraderingen med Gini-koefficienter utgår från disponibla inkomster. En höjning av arbetarlöner så att löneandelen ökar, minskar förstås ojämlikheten men minst lika viktig är hur beskattningen är utformad. Sveriges låga värde med Gini 23 (26 enligt FN-statistik) beror framför allt på omfördelning via skatt. Inkomsterna före skatt är i Sverige faktiskt mera ojämlikt fördelade än motsvarande i Storbritannien med Gini 34.

Jag försöker ju leda i bevis eller i varje fall göra sannolikt att den ekonomiska ojämlikheten i världen leder till att ekonomisk tilllväxt bara är möjlig om många ”lever över sina tillgångar” och därmed genererar obetalbara skulder som i sista hand får tas om hand av staten och därmed skattebetalarna. Detta framgår ganska väl i USA men är mindre tydligt i Europa. Spanien och Irland med flera hade visserligen också bostadsbubblor som brast men framför allt är det här medelhavsstaterna som lånat och spenderat mer än produktionen i länderna varit värd.

Det klassiska sättet att lösa en statsskuldskris är att trycka sedlar – fiat money – och provocera inflation. Det har i viss mån utnyttjats av USA. I Europa skulle Europeiska Centralbanken ECB kunna fungera på detta sätt men där har Merkozy inte kunnat enas. Tyskland spjärnar emot.

Våra ekonomer har räknat fram en jämviktsarbetslöshet på omkring 4%. Lägre arbetslöshet än så anses kunna leda till inflation. Kan inte dessa ekonomer också räkna fram ett jämvikts-ojämlikhetstal som staterna kan rätta sig efter. Joseph Stiglitz efterlyste i boken ”Fungerande Globalisering” ett överstatligt organ med makt att tillrättavisa stater som accepterar stor ekonomisk ojämlikhet. I eurozonen vill man nu genomföra en ”harmonisering” av pensioner, socialförsäkringar, arbetsmarknadspolitik och finansiella regler. Varför inte då ha en Gini-koefficient på t.ex. 28 som ett mål och bestraffa stater som överskrider Gini 30 med kännbara åtgärder. Men Merkozy verkar mest intresserade av att begränsa demokratin i Europa och disciplinera klientländerna i söder. Och Reinfeldt tyckte inte det var  ”rätt tillfälle” att hävda fackliga rättigheter när center-höger-partierna i EU möttes i Marseille i förra veckan (DN).

På eCat-fronten händer det en del. Mario Rossi har besökt Boston och träffat den republikanske delstatssenatorn Bruce Tarr som uttalat intresse för eCat-tillverkning i Massachusetts, om det visar sig att tekniken fungerar. Rossi träffade också forskare vid MIT. Sedan har den republikanska presidentkandidaten Mitt Romney uttalat intresse för eCat.

Den stora överraskningen är dock en rapport från ett ”workshop” i NASA-regi den 22 september i år. Journalisten Stephen Krivit hade med åberopande av ”Freedom of Information Act” fått tillgång till materialet. Den rapport som var intressantast gällde LENR (low energy nuclear reactions). Rapportören Joseph Zawodny är ”senior physicist at NASA-LARC”.

Efter att ha redogjort för vilka civila och militära områden där den nya energikällan kan bli aktuell gör Zawodny en sammanfattning (min översättn.):

·        En billig, ren, ”uppskalningsbar”, bärbar energikälla som kommer att påverka ALLA.

·        Unik lösning på problem med peak oil, klimatförändring, rent vatten och därmed förenad geopolitisk instabilitet.

·        Snabbt och enkelt utbyte av traditionella källor för bostadsvärme och varmvatten.

·        Möjliggör vitt distribuerad energiproduktion. Bostäder och företag kan generera den el de behöver  - på plats.

·        Möjliggör helt nya sätt att fullgöra NASAs uppgifter.

För NASA är det första steget att genomföra basala tester på teknologin. Det skulle kunna vara klart i början av 2012… Detta kommer att ske i ett samarbete mellan Glenn Research Center, Langley Research Center och Marshall Space Flight.

Detta är häpnadsväckande. Och rapportören är förvisso  ingen virrhjärna. Orsaken till att forskningen kring LENR inte fått det stöd som den tycks förtjäna är förmodligen att den ”onormala” energiutveckling man sett vid tusentals experiment  i hundratals laboratorier inte kunnat förklaras enligt nu känd och accepterad partikelfysik. Enligt NASA finns inom ramen för LENR en potential för energiutvinning  som är lika stor som eller till och med större än för fission och het fusion. Frågan är nu om Rossis eCat öppnat en lucka till denna enorma resurs eller är ett rent bedrägeri eller resultatet av bristfälliga mätningar. Det vet vi först när någon köpare av eCat-reaktorn går ut offentligt och redovisar resultat av en teknik som dessutom skulle passa  bra in i Jeremy Rifkins ”tredje industriella revolution” med dess utlokaliserade energiproduktion.  Vi lever minsann i intressanta tider.

Det nya samhället 3. Eurokris och ojämlikhet

Veckobladet 2011-12-09

Något som kommit som en överraskning för mig är att alla pengar som vi rör oss med tycks härröra från banklån. Inklusive min pension och tidigare min lön från landstinget. Region Skåne hade år 2010 skulder på 20 miljarder kronor vilket balanserades av anläggningstillgångar med ungefär samma värde. Skatteintäkterna tycks gå till amorteringar och räntor på lånen. Också staten finansierar sin verksamhet med lån från den privata sektorn. Det betyder att när en stat får ekonomiska problem så är den helt utlämnad till godtyckliga beslut i privata kreditvärderingsföretag som Standards & Poor´s, Fitch och Moody´s, som styr vilken ränta staten skall betala på sina lån. Om en stat måste lägga ut mer än 20 procent av sina skatteintäkter på låneräntor är bankrutten nära.

Den nuvarande krisen i EU är en del av en global kris som har sin grund i att successivt inkomster och förmögenhet överförts från dem som spenderar dem till dem som inte spenderar dem. Det har resulterat i för låg efterfrågan globalt – ”aggregate global demand”. De okonventionella ekonomerna Joseph Stiglitz och Nouriel Roubini har länge framhållit detta. Vid G20 mötet nyligen framlade den internationella fackliga organisationen ILO en skrivelse där det bland annat stod att läsa:” Beyond a certain threshold, levels of income inequality generate negative effects that may undermine social cohesion and economic performance. Growing attention is being given to the adverse implications for growth of high and rising inequality”. Liknande tongångar kommer från ett oväntat håll. I ett “IMF Working Paper” har Michael Kumhof and Romain Rancière presenterat en studie där de anser sig ha visat att ekonomisk ojämlikhet kan leda till finansiell kris. Perioderna 1920-1929 och 1983-2008 uppvisade stora likheter när det gäller försämring av arbetares förhandlingsstyrka.

Roubini och Stiglitz har nyligen haft artiklar i Project Syndicate som handlar om EU-krisen. Roubinis första hade titeln ”The Instability of Ineqality”. Han ser de protestaktioner som uppstått på sistone rikta sig mot den ökande maktkoncentrationen hos den politiska, finansiella och ekonomiska eliten. “The problem is not new. Karl Marx oversold socialism, but he was right in claiming that globalization, unfettered financial capitalism, and redistribution of income and wealth from labor to capital could lead capitalism to self-destruct. As he argued, unregulated capitalism can lead to regular bouts of over-capacity, under-consumption, and the recurrence of destructive financial crises, fueled by credit bubbles and asset-price booms and busts”.

I en senare artikel i Project Syndicate med titeln “Down with the Eurozone” gör Roubini skäl för smeknamnet “Dr Doom”. Han säger där att Eurozonens upplösning är ofrånkomlig.

Joseph Stiglitz artikel “To Cure the Economy” är litet mera konstruktiv men knappast realistisk. Orsakerna till krisen ser han som en del av den globala ekonomiska obalansen. Otillräcklig “global aggregate demand” på grund av den ekonomiska ojämlikheten är bara en sida. Tillväxtländernas satsning på att ha tillräckliga reserver av utländsk valuta, framför allt dollar, för att inte bli utsatta för “Soros-attacker” som på nittiotalet, minskar köpkraft och efterfrågan i de länderna.

Stiglitz rekommenderar ökade statliga utgifter med satsning på infrastruktur och ökad energieffektivitet, reduktion av den ekonomiska ojämlikheten och en reformering av det globala finansiella systemet med ett alternativ till dollarn som internationell reservvaluta.

Eurozonen och framför allt PIIGS-länderna har hamnat i en moment 22-situation som gör det omöjligt att genomföra Stiglitz förslag. För att minska statsskulden och få balans i budgeten krävs av dessa länder ekonomisk åtstramning och sänkta löner vilket minskar efterfrågan på hemmamarknaden och omöjliggör  den ekonomiska tillväxt som behövs för att öka skatteintäkterna och åstadkomma ekonomisk balans. Ett alternativ till dollarn som reservvaluta skulle förmodligen göra att dollarn faller i värde och USA:s import värd över tvåtusen miljarder dollar om året skulle krympa och avsevärt minska “global aggregate demand”.

Så till min egen analys av den ekonomiska situationen i världen. Först anser jag att EU-krisen egentligen är en klasskonflikt som ekonomer och media fått att framstå som en konflikt mellan nationer och kulturer.

Under nittiotalets ekonomiska kris i Tyskland gjorde de tyska fackliga organisationerna eftergifter som medförde  försämring när det gäller löner och arbetsförhållanden. Samtidigt gjordes drastiska nedskärningar i den offentliga sektorn. Kombinationen av låga arbetskostnader och hög produktivitet gjorde att Tyskland på några år blev världens största exportnation. När finanskrisen kom 2007-8 klagade Bush d.y. över att tyskarna sparade för mycket och borde konsumera mer. Vilka var de tyskar som sparade för mycket? De som inte fått någon löneförhöjning på flera år eller jobbade deltid eller med osäker visstidsanställning? Eller de bibliotekarier som fått sparken på grund av neddragningar i offentliga sektorn? Samtidigt som företagen badade i pengar. Först under det senaste året har tyska arbetare fått löneförhöjning – med 4 procent. Och – mirabile dictu – Tysklands BNP har stigit tack vare ökad efterfrågan på hemmamarknaden.

När stater som Kina, Tyskland, Sverige och oljeländerna har stora överskott i sin utrikeshandel så innebär det att andra länder har lika stora underskott som måste finansieras med sparat kapital eller med lån och därmed skuldsättning. John Maynard Keynes föreslog på sin tid att både överskott och underskott i  utrikeshandel skulle bestraffas.

Vem tror att en grekisk eller en portugisisk arbetare har högre lön än en tysk arbetare även om den senare haft det kärvt under många år? En arbetare i Milano kan kanske komma i närheten av en tysk arbetare men han måste med sin skatt subventionera “mezzogiorno” – regionerna söder om Rom som präglas av fattigdom, korruption och maffiavälde. Och en arbetare i Sydeuropa har betydligt mindre möjlighet att skattefuska än de rikaste 1%.

De tyska arbetarna har under år av försakelser möjliggjort den tyska exportexplosionen. Är det rimligt att de via sina skatter skall stå för de förluster som tyska bankirer kan komma att drabbas av efter lättsinnig utlåning till fattigare länder. Angela Merkel står inför ett svårt val. Skall hon nöja sig med att som hittills predika åtstramning i Sydeuropa eller låta europeiska centralbanken trycka oändliga mängder av pengar för att rädda euron, men då på bekostnad av tyska skattebetalare.

Graden av ojämlikhet mäts vanligen med Gini-koefficient. En skala från 0 till 100 där 0 står för lika inkomst för alla och 100 då all inkomst är samlad hos en person. Ytterligheterna finns naturligtvis inte. En global mätning 2009 redovisad på Wikipedia visade att Sverige hade det lägsta värdet på 23 och Namibia det högsta på 70.

EU-länderna med ett genomsnitt på Gini 30 är den jämlikaste regionen i världen. Utanför Europa finns inte ett enda land med en Gini under 30. Bland de gamla industriländerna är USA mest ojämlikt med Gini 45, samma som Ruanda. Japan tävlade en gång med de nordiska länderna om att vara världens mest jämlika land men efter decennier av ekonomisk stagnation har Japans Gini stigit till 36.

Gini-koefficienterna i EU framgår av tabellen med euroländerna i fet stil. Länder med låga Gini-värden har klarat krisen bättre än de med höga. PIIGS-länderna ligger alla över Gini 30.

Att det är världens jämlikaste region som nu drabbats av kris skulle kunna tala emot att ojämlikheten har någon större betydelse  Förklaringen kan vara att Euron från början var en felaktig konstruktion och att det är de svagaste länkarna i kedjan – PIIGS-länderna – som drar med sig de övriga. Man kan göra en liknelse med sjutton bergsklättrare som är sammanbundna av en lina. Om en lättviktare slirar gör det inte så mycket men om en tung bjässe tappar fotfästet så kan det gå riktigt illa.

Ekonomisk ojämlikhet är inte enda orsaken till att efterfrågan på marknaderna blir för låg. Oljepriset har under hela året legat över 100 dollar per fat. Kol har också blivit dyrare och priset på gas är i Europa kopplat till oljepriset. När dollarn stärks mot euron stiger dessutom oljepriset i Europa. En omfattande opinionsundersökning nyligen i Storbritannien speglar hur situationen är i många länder i Europa i dag. Överlag klagades det över försämrade levnadsvillkor på grund av stagnerande löneutveckling, dyrare bensin, ökade kostnader för uppvärmning och högre priser på livsmedel. När kostnaderna för dessa basala nyttigheter ökar blir det mindre pengar över till mindre nyttiga, onyttiga eller rent skadliga tjänster och varor, dvs allt sådant som måste köpas och konsumeras i ökande omfattning för att en ekonomi  skall växa. Under 2011 har disponibla medelinkomsten i Storbritannien minskat med 2 procent. Just nu pågår på många ställen i landet strejker och demonstrationer där det protesteras mot att de offentliganställda skall få försämrade pensionsförmåner.

Den pågående eurokrisen ger lärdomar om hur ett kommande nytt samhälle inte skall vara beskaffat. Det skall inte ha en ekonomi som kräver ständig ekonomisk tillväxt och ständigt ökande energiåtgång. Det skall inte ha ett finansiellt system som styrs av privata intressen. Det skall vara jämlikt och jämställt.

Om krisen huvudsakligen beror på ekonomisk ojämlikhet och höga energipriser kommer de vidtagna och planerade åtgärderna endast att ha tillfällig effekt. Om krisen utvecklas till en global ekonomisk härdsmälta så kommer bankerna att förstatligas. Då gäller det för vänstern att se till att det inte bara blir en tillfällig företeelse utan en början till ett nytt och bättre samhälle.